Att mista sin bäste vän

Skulle kunna skriva hur mycket som helst i detta inlägg. Ni som är djurmänniskor och som älskar djur kommer att förstå mig. 

I förrgår kväll blev min bästa vän och vår femte familjemedlem plötsligt sjuk. 

Efter en tur till djursjukhuset kom vi hem själva. Vår vän hade nu gått vidare och lämnat livet på denna jord. Han hade troligen fått inre blödningar och mådde inte alls bra. Innan tjejerna åkte till sina farföräldrar lyfte han på huvudet och kikade efter dem, min älskade, älskade Buster...

Denna busiga lilla valp kom till oss för tio år sedan. Han har varit med oss och funnits här i vått och torrt. Han har tröstat mig och gett mig glädje genom mitt livs svåraste stunder. Ärligt talat vet jag inte hur jag skulle ha tagit mig igenom min mors död utan hans glädje och välvilja. En hund är bra för både hjärtat och själen! När vi sedan fick barnen var han den som följde med på promenader, den som vaktade och gav oss trygghet, min ständiga följeslagare. Han gillade inte att vara ensam utan skulle alltid vara där vi var. Ropade jag efter en puss så kom han inrusande i ren glädje och pussade mig på munnen. Han var den som gav oss extra guldkant på tillvaron. 

Jag är lycklig över att vi har fått ta del av hans liv och är så glad och tacksam över hur han har berikat vårt. Samtidigt blöder hjärtat och tårarna rinner på våra kinder. 

Nu ska vi försöka vänja oss vid den oerhörda tomhet som han lämnat oss ... 

Han kommer alltid att finnas med oss i våra minnen!

Älskar dig min tokiga hund!